"A son is a precious gift whose laughter brightens our days and whose dreams ignite our hearts with boundless love"

Så idag var Samir, Luna och Etoile på tivolit med höga förväntningar och ännu högre energinivå. Solen sken, det var varmt i luften och hela platsen doftade av sockervadd, popcorn och något som möjligen en gång varit en churro. Perfekt tivoliväder, helt enkelt.

Ganska snabbt visade det sig dock att både Samir och Etoile hade en liten… längdmässig utmaning. De flesta karuseller hade skyltar som i princip sa: “Kul för alla – utom just er.” Luna kunde åka nästan allt, medan Samir och Etoile mest fick stå bredvid och se imponerade (och något skeptiska) ut när folk snurrade runt i vad som såg ut som avancerade kräkframkallningsmaskiner.

Men det stoppade inte dem. Tvärtom. De höll ihop som ett litet tivoligäng, vandrade runt bland blinkande lampor och kommenterade modigt alla karuseller de inte fick åka. Samir, trots att han var mycket yngre, klev självsäkert in i rollen som fullvärdig medlem i gruppen – ibland till och med som expert på vilka karuseller som var “coola”.

Etoile tog uppgiften att vara dramatisk kommentator på största allvar, medan Luna agerade något slags blandning av beskyddare och testpilot. Och Samir? Han njöt av varje sekund, som om hela tivolit egentligen var byggt för just honom – bara i lite för stor skala.

Så idag var Samir, Luna och Etoile på tivolit med höga förväntningar och ännu högre energinivå. Solen sken, det var varmt i luften och hela platsen doftade av sockervadd, popcorn och något som möjligen en gång varit en churro. Perfekt tivoliväder, helt enkelt.

Ganska snabbt visade det sig dock att både Samir och Etoile hade en liten… längdmässig utmaning. De flesta karuseller hade skyltar som i princip sa: “Kul för alla – utom just er.” Luna kunde åka nästan allt, medan Samir och Etoile mest fick stå bredvid och se imponerade (och något skeptiska) ut när folk snurrade runt i vad som såg ut som avancerade kräkframkallningsmaskiner.

Men det stoppade inte dem. Tvärtom. De höll ihop som ett litet tivoligäng, vandrade runt bland blinkande lampor och kommenterade modigt alla karuseller de inte fick åka. Samir, trots att han var mycket yngre, klev självsäkert in i rollen som fullvärdig medlem i gruppen – ibland till och med som expert på vilka karuseller som var “coola”.

Etoile tog uppgiften att vara dramatisk kommentator på största allvar, medan Luna agerade något slags blandning av beskyddare och testpilot. Och Samir? Han njöt av varje sekund, som om hela tivolit egentligen var byggt för just honom – bara i lite för stor skala.

Vi gjorde en fantastisk utflykt till Lunsentorpet där vi vandrade hela två mil genom den djupa, stilla skogen. Stigen slingrade sig fram mellan höga träd och mjuka mossmattor, och luften var frisk och fylld av doften av barr och jord. Ibland stannade vi till för att lyssna på fåglarna eller bara njuta av tystnaden som bara finns långt inne i naturen.

När vi till slut kom fram till Lunsentorpet kändes det extra skönt att slå sig ner och vila benen. Vi tände en liten eld och grillade, och det knastrade mysigt medan lågorna värmde oss. Samir fick både popcorn och grillad korv, vilket han tyckte var riktigt gott och spännande att få äta ute i naturen, och få full uppmärksamhet av de stora pojkarna Alex och Mathias. 

Efter en lång paus började vi vandra tillbaka igen. Tröttheten smög sig på, men det var en lugn och fin väg hem. Samir, som hade haft fullt upp hela dagen, somnade till slut gott i ryggsäcken, tryggt gungad av stegen medan skogen sakta passerade runt omkring oss.

Tisdag var det dags att introduceras för grannarna för första gången.
Halva skaran dök upp för att grilla middag och lämna över en välkomstpresent.

Bilar.

Inte en enorm överraskning men likväl uppskattad.